03.45 på lördagmorgon den 8 februari går jag upp och kissar för andra gången den natten. På väg för att lägga mig igen känner jag hur det kommer lite vatten. Jag reser mig snabbt upp och hinner tänka att "Fy faaan, kissade jag nästan ner mig?!" innan jag åter igen känner hur det rinner lite vatten. Helt okontrollerat! Jag springer till badrummet och det fortsätter att sippra hela vägen dit. När jag sätter mig på toastolen och ser pölarna i hallen så fattar jag direkt vad som är på G. Jag ser att vattnet på golvet inne i badrummet är svagt rosa (precis som dem sa på den där föräldrautbildningen) och tänker bara "Shit, shit, shit". Efter ett par minuter börjar jag ropa på D och talar om att jag tror vattnet gått. Han kommer ut i hallen, i chock, och undrar om jag är säker medans jag ropar att han ska akta sig för vattenpölarna. Jag ber D hämta telefonen och mappen jag fått av barnmorskan, för jag inser att vi faktiskt måste ringa Förlossningen.

 

Det bör ju nämnas att vår lägenhet såg ut som en byggarbetsplats, eftersom vi grejjade i köket och sovrummet. Just då sov vi på soffan i vardagsrummet och det mesta från sovrummet låg lite överallt i vardagsrummet. Spjälsäng, barnvagn och tusen andra grejjer trängdes med kläder som hängde i gardinstängerna liksom. D hade dagen innan spacklat och slipat och det låg slipdamm och verktyg lite överallt i lägenheten. Med andra ord var vare sig vår lägenhet eller vi för den delen heller redo för att en bebis skulle titta ut just i detta nu. Så medans jag letade nummer till Förlossningen inne på toan gick D runt i lägenheten och ropade och svor över att "det var sååå typiskt oss att sätta igång med en renovering veckorna innan bebisens ankomst".

 

Jag kom fram till Förlossningen och talade om att vattnet gått. Minns att jag tänkte att jag ju köpt en så himla fin klänning till min babyshower och frågade barnmorskan i telefonen om jag skulle föda idag (på föräldrautbildningen sade dem att det kunde gå ett par dagar trots att vattnet gått). Jag hade ju inte ont eller så. Hon svarade att det inte alls behövde ske idag utan kunde lika väl ske om ett par dagar. Det lät ju bra tyckte jag (man tänker ju inte så där superrationellt i denna stund haha). Jag fick svara på massa frågor, hur vattnet såg ut, hur mycket det hade kommit och så vidare. Barnmorskan ville att jag efter samtalet skulle lägga mig igen med en handduk mellan benen och avvakta ett par timmar. Innan vi lade på gick hon snabbt igenom min journal och när hon läste upp att ". . .bebisen vänt på sig" sa jag att min barnmorska på MVC hade varit 99 % säker på detta. Det som hade gjort att hon blivit aningens osäker var att hon inte kunde känna huvudet nedtill, men det kunde likväl betyda att bebisen låg lite djupare in med huvudet. Jag sa att jag också trodde bebisen vänt på sig, eftersom jag kände mest sparkar upptill. Därav hade min barnmorska känt sig så säker på detta att hon skrivit in det i journalen. Då blev barnmorskan på Förlossningen lite osäker. Hon skulle rådfråga med en läkare och ringa tillbaka. Jag gick och lade mig igen och 5 min efter ringde det. Dem tyckte att det var bäst att vi kom in för ett ultraljud.

 

Jag blev lite nervös. Tänk om det kommer en bebis idag? Gick i alla fall in i duschen och skulle prompt duscha och raka benen. Ifall att jag skulle föda haha. D irrade mest runt och var irriterad över att jag tog så lång tid på mig och att jag inte hade en BB-väska packad och redo som alla andra . . .stackarn! Jag drog ut på tiden (på grund av nervositeten), men kl 05 var vi äntligen på väg. Vi tog inte med oss någonting, för vi var båda inställda på att vi skulle komma tillbaka hem om någon timma. Sedan kände jag inte att jag var i mina sinnes fulla bruk att packa en BB-väska i den stunden heller. Det enda jag kunde tänka på var att barnmorskan hade frågat om jag hade känt bebisen röra sig sedan vattnet gått och det hade jag inte gjort ännu. Ungefär halvvägs på väg till Näl kände jag mini och kunde andas ut.

 

Vi var framme på Näl runt 05.30 och fick gå in i undersökningsrummet. Efter en halvtimma kände en barnmorska på min mage och sa att hon förstod varför vi varit osäkra, hon kunde inte heller känna huvudet. Men hon trodde att det där som putade under vänstra bröstet kändes som en rumpa. Vi började ultraljudet och plötsligt så säger hon "Nämen, det där är faktiskt ett HUVUD!!!". Bebisen hade alltså inte alls vänt på sig och låg med stjärten först. Barnmorskan gick iväg för att hämta en läkare och jag och D låg kvar och var superchockade.

 

Strax därefter kom en läkare in och gjorde en snabb gynundersökning och talade sedan om att vi hade två alternativ; ett akut kejsarsnitt eller en vanlig förlossning (?!). Jag kan ju säga att det inte var något svårt val och helt plötsligt skulle vi bli föräldrar om bara några timmar!!

Vi fick flytta in i ett eget rum och allt kändes så himla overkligt. Känslorna var verkligen all over the place. Eller ja . . . D var mest bara glad. Jag själv var ena stunden sååå stissig och glad och ringde runt till nära och kära för att sedan vara dödsrädd och bara vilja åka hem och lägga mig. Så fort barnmorskan kom in och skulle göra någonting ville jag inte vara med längre haha. En liten spruta fick mig att freaka ur liksom. Så fort ett moment var över andades jag ut och tyckte inte alls att det var såå farligt som jag trodde stunden innan. Venkateter check, dropp check och sedan talar barnmorskan om att nästa gång hon kommer in ska vi sätta in en kateter. Dödsrädd igen och D retades och frågade var den där tjejen var som tyckte att alla överdrivde och att hon minsann skulle grejja en förlossning lätt som en plätt. Om jag hade varit det minsta förberedd ja!! I den stunden hatade jag män! Hur som helst gick även detta bra. Att sätta in en kateter är precis som dem säger, svider till i en sekund och känns knappt. Resten av tiden fram tills operationen lyssnade vi på musik, D fick byta om till den klassiska dräkten och sedan försökte vi bara greppa faktum att vi snart skulle bli föräldrar.

 

 

 

 

 

Sedan var det äntligen dags. Barnmorskan förklarade hur allt skulle gå till och tyckte inte att jag skulle känna mig orolig. Allt skulle ju gå så bra och snabbt, men det var lättare sagt än gjort. Jag är en sådan som måste planera och tänka igenom hela händelseförloppet för att känna mig lugn och en sådan här dag var det svårt att ens tänka en minut i förväg.

 

Jag kördes in i salen. Om ni tror att det är så där dunkelt och mysigt som i Grey's Anatomy, så tror ni fel. D satt bredvid mig och pratade på och det var skönt och lugnande. Sedan gick det fort. Det är en hel del personal och alla har sin uppgift. En satte i dropp, andra kopplade in olika slangar och förberedde mig och narkosläkaren pratade på om ryggbedövningen. Hon ville att jag skulle sätta mig på kanten till sängen, böja mig nedåt och "skjuta ut ryggen". Jättesvårt och obehagligt med tanke på att gravidmagen är i vägen. En sköterska ställde sig framför och höll i mig och talade om hur viktigt det var att man var helt stilla. Jag sträckte fram handen och bad D hålla i den och tänkte bara på att det skulle göra så helvetes ont, med tanke på att någon måste hålla i en. Det är just i denna stunden, då jag är på väg att få ryggbedövningen, då jag är som räddast. Sedan sticker det till och helt ärligt var det inte alls så farligt som man tror. Det gör ont i just den sekunden, sedan känner man sig bara varm. Det gör absolut inte ont, men känns desto mer obehagligt och jobbigt.

 

Jag får lägga mig ner igen och sedan väntar vi på att bedövningen ska börja verka. Vid detta laget är jag så jäkla rädd att jag börjar skaka (precis så som när man fryser). D, som sitter på min vänstra sida, håller i min vänstra hand och sköterskan, som står på andra sidan, den andra. Ett draperi sätts upp och dem talar om att dem bara väntar in läkaren. Tårarna börjar rinna och jag hör hur D babblar på att allt kommer gå bra, att vi snart får träffa vår bebis, men jag kan inte sluta skaka eller gråta.

 

Läkaren kommer in och dem börjar operationen. Svårt att beskriva hur det känns, men man känner all beröring, men ingen smärta. Känns mest konstigt och obehagligt. Sedan talar dem om att dem kommer trycka på magen för att få ut bebisen och då känns det mycket jobbigare. Tänk er en elefant som ställer sig på magen, samtidigt som man känner att någon gräver i en. Detta håller på i några sekunder, men känns som en hel evighet. Jag hinner tänka att det är så konstigt att det tar sådan tid och vill bara att det ska vara över. Och helt plötsligt dyker barnmorskan upp och håller i vår skrikande bebis. Min första tanke är att han inte alls är så liten (trodde han skulle vara pytteliten eftersom han födes mer än tre veckor för tidigt) och att han är lik D. Hör även D gråta och ropa "titta på honom, vad fin han är". Barnmorskan kommer fram och lägger bebisens huvud på min kind och han är jättekladdig. Sedan försvinner hon, bebisen och D ut ur salen. Allt känns bara såå overkligt.

 

 

 

 

Dem börjar sy ihop mig och jag får reda på att det är tre lager som skall sys ihop. Först nu känner jag lite mer än bara beröring, och det gör ont. Försöker stå ut, men det gör bara ondare och ondare. Dessutom känner man sig så himla ensam (nu när D inte längre sitter bredvid mig ). Sköterskan är så himla fin och pratar på. Jag talar om att jag tycker att det gör ont och hon ger mig mer bedövning i droppet. Då börjar hela rummet snurra och jag tvingas blunda, men å andra sidan känner jag nu ingen smärta alls. Efter en stund kommer D tillbaka bärandes på världens finaste bebis, som är invirad i ett täcke och sover sött. Då känns allt så mycket bättre och först nu (även om det fortfarande är väldigt overkligt) svämmar allt över av känslor. Man känner sig såå lycklig och har såå himla mycket kärlek över till vår lilla kille. Efter en kort stund talar den kvinnliga läkaren om att vi snart är färdiga och att jag förlorat sammanlagt tre deciliter blod. Hon fortsätter att tala om att jag kommer få ett jättefint snitt, och att hon dagen innan kommit tillbaka från en kurs i Köpenhamn där hon lärt sig en ny teknik då det gäller att utföra kejsarsnitt.

Vi åker sedan tillbaka in på vårt rum där vi ska tillbringa de kommande 4-5 timmarna (tills jag återfår känseln i benen). Minns det som igår. Vi var såå himla lyckliga och kunde inte sluta titta på VÅR bebis. Allt var så underbart och känslosamt och OVERKLIGT! Han var den finaste bebisen vi någonsin sett och vi sa det nog en biljon gånger, att tänk att vi skapat något så här fint ihop. Helt galet. Vi fick testa på att amma och han fixade det galant. Så himla liten, men så duktig. Vår fina, fina kille.

 

 

 

 

Nästa gång berättar jag lite mer om vår mysiga tid på BB...

 

 

 

 

Det är nog dags att ta sig ur denna bebisbubbla och damma av bloggen. 1 månad har gått (snabbt!!) och vi har verkligen myst oss igenom den. Tänk vad våra liv har förändrats och tänk vad man kan älska högt. Helt galet!

 

Först på tur är väl en förlossningsberättelse. En förlossning som startade lite väl oplanerat (inte för att man kan planera den, men ändå!!) och vände upp och ned på allting. Jag menar, där befann jag mig och skulle föda medans mina närmaste befann sig på MIN babyshower och firade. Uppe inom kort så håll till godo.