03.45 på lördagmorgon den 8 februari går jag upp och kissar för andra gången den natten. På väg för att lägga mig igen känner jag hur det kommer lite vatten. Jag reser mig snabbt upp och hinner tänka att "Fy faaan, kissade jag nästan ner mig?!" innan jag åter igen känner hur det rinner lite vatten. Helt okontrollerat! Jag springer till badrummet och det fortsätter att sippra hela vägen dit. När jag sätter mig på toastolen och ser pölarna i hallen så fattar jag direkt vad som är på G. Jag ser att vattnet på golvet inne i badrummet är svagt rosa (precis som dem sa på den där föräldrautbildningen) och tänker bara "Shit, shit, shit". Efter ett par minuter börjar jag ropa på D och talar om att jag tror vattnet gått. Han kommer ut i hallen, i chock, och undrar om jag är säker medans jag ropar att han ska akta sig för vattenpölarna. Jag ber D hämta telefonen och mappen jag fått av barnmorskan, för jag inser att vi faktiskt måste ringa Förlossningen.

 

Det bör ju nämnas att vår lägenhet såg ut som en byggarbetsplats, eftersom vi grejjade i köket och sovrummet. Just då sov vi på soffan i vardagsrummet och det mesta från sovrummet låg lite överallt i vardagsrummet. Spjälsäng, barnvagn och tusen andra grejjer trängdes med kläder som hängde i gardinstängerna liksom. D hade dagen innan spacklat och slipat och det låg slipdamm och verktyg lite överallt i lägenheten. Med andra ord var vare sig vår lägenhet eller vi för den delen heller redo för att en bebis skulle titta ut just i detta nu. Så medans jag letade nummer till Förlossningen inne på toan gick D runt i lägenheten och ropade och svor över att "det var sååå typiskt oss att sätta igång med en renovering veckorna innan bebisens ankomst".

 

Jag kom fram till Förlossningen och talade om att vattnet gått. Minns att jag tänkte att jag ju köpt en så himla fin klänning till min babyshower och frågade barnmorskan i telefonen om jag skulle föda idag (på föräldrautbildningen sade dem att det kunde gå ett par dagar trots att vattnet gått). Jag hade ju inte ont eller så. Hon svarade att det inte alls behövde ske idag utan kunde lika väl ske om ett par dagar. Det lät ju bra tyckte jag (man tänker ju inte så där superrationellt i denna stund haha). Jag fick svara på massa frågor, hur vattnet såg ut, hur mycket det hade kommit och så vidare. Barnmorskan ville att jag efter samtalet skulle lägga mig igen med en handduk mellan benen och avvakta ett par timmar. Innan vi lade på gick hon snabbt igenom min journal och när hon läste upp att ". . .bebisen vänt på sig" sa jag att min barnmorska på MVC hade varit 99 % säker på detta. Det som hade gjort att hon blivit aningens osäker var att hon inte kunde känna huvudet nedtill, men det kunde likväl betyda att bebisen låg lite djupare in med huvudet. Jag sa att jag också trodde bebisen vänt på sig, eftersom jag kände mest sparkar upptill. Därav hade min barnmorska känt sig så säker på detta att hon skrivit in det i journalen. Då blev barnmorskan på Förlossningen lite osäker. Hon skulle rådfråga med en läkare och ringa tillbaka. Jag gick och lade mig igen och 5 min efter ringde det. Dem tyckte att det var bäst att vi kom in för ett ultraljud.

 

Jag blev lite nervös. Tänk om det kommer en bebis idag? Gick i alla fall in i duschen och skulle prompt duscha och raka benen. Ifall att jag skulle föda haha. D irrade mest runt och var irriterad över att jag tog så lång tid på mig och att jag inte hade en BB-väska packad och redo som alla andra . . .stackarn! Jag drog ut på tiden (på grund av nervositeten), men kl 05 var vi äntligen på väg. Vi tog inte med oss någonting, för vi var båda inställda på att vi skulle komma tillbaka hem om någon timma. Sedan kände jag inte att jag var i mina sinnes fulla bruk att packa en BB-väska i den stunden heller. Det enda jag kunde tänka på var att barnmorskan hade frågat om jag hade känt bebisen röra sig sedan vattnet gått och det hade jag inte gjort ännu. Ungefär halvvägs på väg till Näl kände jag mini och kunde andas ut.

 

Vi var framme på Näl runt 05.30 och fick gå in i undersökningsrummet. Efter en halvtimma kände en barnmorska på min mage och sa att hon förstod varför vi varit osäkra, hon kunde inte heller känna huvudet. Men hon trodde att det där som putade under vänstra bröstet kändes som en rumpa. Vi började ultraljudet och plötsligt så säger hon "Nämen, det där är faktiskt ett HUVUD!!!". Bebisen hade alltså inte alls vänt på sig och låg med stjärten först. Barnmorskan gick iväg för att hämta en läkare och jag och D låg kvar och var superchockade.

 

Strax därefter kom en läkare in och gjorde en snabb gynundersökning och talade sedan om att vi hade två alternativ; ett akut kejsarsnitt eller en vanlig förlossning (?!). Jag kan ju säga att det inte var något svårt val och helt plötsligt skulle vi bli föräldrar om bara några timmar!!

Vi fick flytta in i ett eget rum och allt kändes så himla overkligt. Känslorna var verkligen all over the place. Eller ja . . . D var mest bara glad. Jag själv var ena stunden sååå stissig och glad och ringde runt till nära och kära för att sedan vara dödsrädd och bara vilja åka hem och lägga mig. Så fort barnmorskan kom in och skulle göra någonting ville jag inte vara med längre haha. En liten spruta fick mig att freaka ur liksom. Så fort ett moment var över andades jag ut och tyckte inte alls att det var såå farligt som jag trodde stunden innan. Venkateter check, dropp check och sedan talar barnmorskan om att nästa gång hon kommer in ska vi sätta in en kateter. Dödsrädd igen och D retades och frågade var den där tjejen var som tyckte att alla överdrivde och att hon minsann skulle grejja en förlossning lätt som en plätt. Om jag hade varit det minsta förberedd ja!! I den stunden hatade jag män! Hur som helst gick även detta bra. Att sätta in en kateter är precis som dem säger, svider till i en sekund och känns knappt. Resten av tiden fram tills operationen lyssnade vi på musik, D fick byta om till den klassiska dräkten och sedan försökte vi bara greppa faktum att vi snart skulle bli föräldrar.

 

 

 

 

 

Sedan var det äntligen dags. Barnmorskan förklarade hur allt skulle gå till och tyckte inte att jag skulle känna mig orolig. Allt skulle ju gå så bra och snabbt, men det var lättare sagt än gjort. Jag är en sådan som måste planera och tänka igenom hela händelseförloppet för att känna mig lugn och en sådan här dag var det svårt att ens tänka en minut i förväg.

 

Jag kördes in i salen. Om ni tror att det är så där dunkelt och mysigt som i Grey's Anatomy, så tror ni fel. D satt bredvid mig och pratade på och det var skönt och lugnande. Sedan gick det fort. Det är en hel del personal och alla har sin uppgift. En satte i dropp, andra kopplade in olika slangar och förberedde mig och narkosläkaren pratade på om ryggbedövningen. Hon ville att jag skulle sätta mig på kanten till sängen, böja mig nedåt och "skjuta ut ryggen". Jättesvårt och obehagligt med tanke på att gravidmagen är i vägen. En sköterska ställde sig framför och höll i mig och talade om hur viktigt det var att man var helt stilla. Jag sträckte fram handen och bad D hålla i den och tänkte bara på att det skulle göra så helvetes ont, med tanke på att någon måste hålla i en. Det är just i denna stunden, då jag är på väg att få ryggbedövningen, då jag är som räddast. Sedan sticker det till och helt ärligt var det inte alls så farligt som man tror. Det gör ont i just den sekunden, sedan känner man sig bara varm. Det gör absolut inte ont, men känns desto mer obehagligt och jobbigt.

 

Jag får lägga mig ner igen och sedan väntar vi på att bedövningen ska börja verka. Vid detta laget är jag så jäkla rädd att jag börjar skaka (precis så som när man fryser). D, som sitter på min vänstra sida, håller i min vänstra hand och sköterskan, som står på andra sidan, den andra. Ett draperi sätts upp och dem talar om att dem bara väntar in läkaren. Tårarna börjar rinna och jag hör hur D babblar på att allt kommer gå bra, att vi snart får träffa vår bebis, men jag kan inte sluta skaka eller gråta.

 

Läkaren kommer in och dem börjar operationen. Svårt att beskriva hur det känns, men man känner all beröring, men ingen smärta. Känns mest konstigt och obehagligt. Sedan talar dem om att dem kommer trycka på magen för att få ut bebisen och då känns det mycket jobbigare. Tänk er en elefant som ställer sig på magen, samtidigt som man känner att någon gräver i en. Detta håller på i några sekunder, men känns som en hel evighet. Jag hinner tänka att det är så konstigt att det tar sådan tid och vill bara att det ska vara över. Och helt plötsligt dyker barnmorskan upp och håller i vår skrikande bebis. Min första tanke är att han inte alls är så liten (trodde han skulle vara pytteliten eftersom han födes mer än tre veckor för tidigt) och att han är lik D. Hör även D gråta och ropa "titta på honom, vad fin han är". Barnmorskan kommer fram och lägger bebisens huvud på min kind och han är jättekladdig. Sedan försvinner hon, bebisen och D ut ur salen. Allt känns bara såå overkligt.

 

 

 

 

Dem börjar sy ihop mig och jag får reda på att det är tre lager som skall sys ihop. Först nu känner jag lite mer än bara beröring, och det gör ont. Försöker stå ut, men det gör bara ondare och ondare. Dessutom känner man sig så himla ensam (nu när D inte längre sitter bredvid mig ). Sköterskan är så himla fin och pratar på. Jag talar om att jag tycker att det gör ont och hon ger mig mer bedövning i droppet. Då börjar hela rummet snurra och jag tvingas blunda, men å andra sidan känner jag nu ingen smärta alls. Efter en stund kommer D tillbaka bärandes på världens finaste bebis, som är invirad i ett täcke och sover sött. Då känns allt så mycket bättre och först nu (även om det fortfarande är väldigt overkligt) svämmar allt över av känslor. Man känner sig såå lycklig och har såå himla mycket kärlek över till vår lilla kille. Efter en kort stund talar den kvinnliga läkaren om att vi snart är färdiga och att jag förlorat sammanlagt tre deciliter blod. Hon fortsätter att tala om att jag kommer få ett jättefint snitt, och att hon dagen innan kommit tillbaka från en kurs i Köpenhamn där hon lärt sig en ny teknik då det gäller att utföra kejsarsnitt.

Vi åker sedan tillbaka in på vårt rum där vi ska tillbringa de kommande 4-5 timmarna (tills jag återfår känseln i benen). Minns det som igår. Vi var såå himla lyckliga och kunde inte sluta titta på VÅR bebis. Allt var så underbart och känslosamt och OVERKLIGT! Han var den finaste bebisen vi någonsin sett och vi sa det nog en biljon gånger, att tänk att vi skapat något så här fint ihop. Helt galet. Vi fick testa på att amma och han fixade det galant. Så himla liten, men så duktig. Vår fina, fina kille.

 

 

 

 

Nästa gång berättar jag lite mer om vår mysiga tid på BB...

 

 

 

 

Det är nog dags att ta sig ur denna bebisbubbla och damma av bloggen. 1 månad har gått (snabbt!!) och vi har verkligen myst oss igenom den. Tänk vad våra liv har förändrats och tänk vad man kan älska högt. Helt galet!

 

Först på tur är väl en förlossningsberättelse. En förlossning som startade lite väl oplanerat (inte för att man kan planera den, men ändå!!) och vände upp och ned på allting. Jag menar, där befann jag mig och skulle föda medans mina närmaste befann sig på MIN babyshower och firade. Uppe inom kort så håll till godo.

 

 

 

 

 

 

 

Förra torsdagen gav vi oss ut på jakt efter en barnvagn. Vi skulle ju köra en runda på Överby (Beginners), Trestad (Nids4kids) och Torp (Lekia). Sedan var tanken att vi skulle kolla barnvagnar i Göteborg på lördagen, eftersom vi ändå skulle till Varberg.

 

Beginners blev första stoppet och det visade sig att dem hade kampanj på just Brio Smile 2014. Dem hade fått in tre stycken någon dag innan och hade endast en kvar. Vi fick lägga undan vagnen i en timma, så då passade jag på att ringa runt till dem andra ställena, eftersom vi inte skulle hinna besöka dem. Beginners var klart billigare. Endast på nätet hade jag hittat ett bättre pris, men då tjänade man ynka 200:- liksom. Det är bättre att ha en fysisk butik att gå till om något skulle krångla i framtiden. Så vi slog till och fick med oss hela paketet hem samma dag. Snacka om tur. Här hade jag trott att bebis inte skulle ha någon vagn den första tiden haha. Eller att vi fick nöja oss med ett annat märke.

 

Nu måste vi bara lära oss alla funktioner. Inte det lättaste kan jag lova . . .

 

 

 

Jag var på mitt allra första gruppass för Gravidyoga förra veckan. Alla mammor från föräldrautbildningen kunde tyvärr inte komma, men vi blev ändå några stycken. Sedan var det andra gravida med, så vi blev ändå en full grupp på 13 personer.

 

Jag var rätt nervös innan det körde igång, men i och med att det var ett prova-på-pass så tog instruktören det rätt basic. Vissa övningar tyckte jag var jättebra och sköna (speciellt för ryggen), andra var lite tuffare men absolut något man kunde träna upp.

 

Elisabeth, instruktören, berättade att vi framöver skulle lära oss en massa olika yogaövningar som skulle hjälpa oss med förberedelserna inför förlossningen och även ha en profylaxkurs. Det tyckte jag lät jättebra. Enda nackdelen var att man skulle skriva upp sig för antingen 5 eller 10 gånger. Så jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag skall fortsätta. Jag är ju ändå i vecka 36 nu. Får ta mig en funderare ikväll, för nästa gång är ju redan imorgon.

 

Trevlig tisdagskväll hörrni!

 

 

 

 

Bebisen kommer om mindre än 7 veckor och vi har fortfarande inte vare sig köpt eller beställt barnvagn. Helt ärligt så har vi inte ens vart ute så mycket och tittat ens. Förutom den där första och också enda gången då vi sprang in på Lekia på Torp.

 

Lekia hade endast Brio och Emmaljunga och vår favorit är utan tvekan Brio Smile. Emmaljungavagnarna gillade jag inte alls. D tyckte först att dem var bäst just för att dem var så rejäla. Men då är han både längre och större än mig. Jag tyckte dem var breda, tunga och otympliga.

 

Brio Smile föll mig i smaken direkt. Den är smal, smidig och lätt, precis som jag vill ha en barnvagn. Dessutom har den lufthjul och justerbart handtag (så den passar även D som är längre än mig). Säljaren visade hur lätt det är att fälla ihop den, så det blir inga problem för mig att kånka i vagnen i och ur bagaget på bilen. Jag gillade den verkligen. Det jag var absolut frälst över var just att liggdelen, sittdelen och bilbarnstolen klickas i ett och samma chassi. Helt suveränt. Ska man in en snabbis och handla är det ju bara att klicka på bilbarnstolen och ha som vagn. Sedan klickar man bara tillbaka den i bilen igen. Love it!

 

Har läst massor om Brio Smile på nätet och dessutom stött på ett par som vi känner som har den (samt folk som har liknande modeller från Brio) och dem är hur nöjda som helst. 2013 års modell hade en "barnsjukdom", hjulen kunde börja vobbla (ingen aning om vad det betyder), men på 2014 års modell ska detta vara åtgärdat. Lutar verkligen åt denna, trots att vi inte ens vart runt överallt och provat fler märken.

 

 

 

 

 

 

En annan vän har BabyJogger City Select som hon verkligen rekommenderar och den är rätt lik Brion. Skulle man få bebis nr 2 rätt tätt gör man om vagnen lätt till en syskonvagn. Så denna är jag sugen på att spana närmare på också. Nids4Kids på Trestad Center har BabyJogger.

 

Planen var att vi skulle göra en runda nu på lördag och besöka så många ställen som möjligt här i trakterna, men dessvärre måste D hoppa in och jobba. Så typiskt oss att vara ute i sista minuten haha. Man känner ju paniken. Tänk om det är väntetid på alla vagnar liksom? Hepp, får tvinga med mig mamma och pappa, om dem är lediga.

 

 

 

 

Jag hade som plan att grejja och dona med min egna Babyshower. Blev ju lite inspirerad av alla kändisar som exempelvis bestämmer tema och hur allt annat ska se ut själva och sedan anlitar någon som gör jobbet åt dem. Enda skillnaden var att jag skulle utföra själva jobbet också. Tycker ju sådant är riktigt roligt (speciellt efter bröllopet) och sedan hade jag rätt många idéer på hur saker och ting skulle se ut.

 

Berättade om mina planer för min syster och mamma över jul och efter nån dag ringer min vän Jasmina och undrar vad jag håller på med typ haha. Var ju inte meningen att jag skulle få reda på att något ens var i görningen, då det skulle vara en överraskning, men i och med att hon redan hade börjat planera fick hon ringa och stoppa mina egna planer.

 

Då jag fortfarande insisterade på att vi i alla fall kunde göra det tillsammans, bestämde vi för att träffas. Så jag visade upp mina inspirationsbilder för Jasmina och sedan bad hon mig snällt att släppa allting en gång för alla. Inte lätt för en kontrollfreak, kan jag säga haha. Men jag fick pyssla ihop något om jag ville, så länge jag lämnade det hos henne.

 

Gästlistan fick jag i alla fall bestämma själv, och förutom mina vänner vill jag självklart ha med min syster, min mamma, min faster och kusin och svärmor.

 

 

 

 

 

Yes, det var vi på igår, hela dagen. I Uddevalla har dem på prov även börjat med heldagar som ett komplement till föräldrautbildningar man har flera kvällar i veckan. Oss passade en heldag mycket bättre.

 

Både jag och D tyckte det var jättebra och är väldigt nöjda med hela upplägget. Dagen började med förlossningssnack. Allt man behöver veta om hur en förlossning startar tills bebisen är ute i princip. Superbra för det har jag inte börjat läsa så mycket om ännu. D tyckte nog just detta var lite jobbigt. Jag märkte att han vände och vred på sig och inte alls kunde sitta still. När det var dags för fika var stackarn tvungen att gå ut och ta lite luft haha. Efter fikan skulle vi nämligen kolla på en förlossningsfilm. När barnmorskorna sa detta tittade D bara på mig och utbrast "Jag kommer aldrig förlåta dig för det här"! Skrattade gott åt detta för mig själv, men jag blev liiite nervös att min man skulle svimma framför alla. Tänk vad pinsamt haha. Men filmen var väldigt pedagogisk och bra. Inget äckligt eller hemskt överhuvudtaget. Jag var till och med gråtmild när den var slut. D tyckte den var lite fejk för att ingen skrek, men han har nog fattat det här med att det inte är som på film. Att dem flesta inte vrålar, skriker och spottar. Så även han tyckte den var helt okej (och frugan slapp skämmas haha).

 

Jag tyckte det var jättebra att man fick veta så mycket om alla smärtlindringsalternativ man har. Så här på förhand är jag sugen på att prova allt! Men framförallt att bada, att få elakupunktur, lustgas och den självklara epiduralen. Ds enda krav är att jag väljer epiduralen (tjejerna i filmen hade endast lustgas), men jag tycker folk är tokiga som inte väljer något mer utöver lustgasen. Så det är ingen risk att vi kör al natural här inte (om man inte blir tvungen, men det är en annan femma).

 

Sedan tog barnmorskorna upp komplikationer som kan uppstå, tiden på BB, tiden när man kommer hem från BB och så fick vi även besök av en sjuksköterska från BVC. Efter lunch pratade vi om amning och fick även se en amningsfilm. Vi fick besök åter igen av en psykolog som pratade om baby blues, tiden efteråt som småbarnsförälder och hur viktigt det är att inte glömma bort varandra som par.

 

Vi delades till slut in i grupper om tjejer och killar. Killarna fick träffa en småbarnspappa och skulle prata om hur det var från deras perspektiv. Detta var väl det enda som dem kunde göra lite bättre. Småbarnspappan var präst och lite småtorr tyckte D. Roligare om det hade vart en person man hade lite mer gemensamt med (såå fördomsfullt, men ni är nog med på vad jag menar). Vi tjejer lämnade rummet och pratade om allt möjligt med barnmorskorna. Riktigt bra för då kunde man ta upp lite mer kvinnliga ämnen och diskutera dessa i grupp.

 

Den enda nackdelen jag kan komma på med en föräldrautbildning man har på en heldag är att det blir mindre socialt. Att man kanske inte hinner få kontakt med dem andra. Vi hade verkligen tur och fick en jätteskön grupp. Innan dagen var slut hade alla bytt mejladresser och vi tjejer kom överens om att träffas och prova på gravidyogan nästa vecka. Himla spännande och roligt att se vart detta utvecklas.

 

Nu känns det än mer närmare mål. Även om man är nervös så längtar man faktiskt mest tills det sätter igång! Tycker det är roligt att se hur D utvecklas. Han var en sådan som inte ens klarade av att se en gravidmage, för att inte tala om en förlossning. Men nu pratar han till och med att kanske klippa navelsträngen, att vi måste packa BB-väskan, att jag måste berätta om jag känner av någon baby blues och att vi absolut inte behöver oroa oss för några problem i vår parrelation (psykologen nämnde att oddsen inte ser så ljusa ut och att många går isär dem första två åren). Omtänksam till tusen är han ♥

 

 

. . . och har alltså inte förätit oss på massa mat och kakor. Vi njuter av denna ledighet till fullo. Både jag och D har svårt att greppa hur vi ska kunna börja jobba igen. Eller hur man ska vakna tidigt igen är nog det rätta att säga. Att jobba tycker jag ju är roligt, det är främst ögonblicket då larmet ringer som är hemskt.

 

Jag hoppas ni hade ett underbart nyårsfirande. Det hade verkligen vi. Tanken från början var att jag och D skulle fira in det nya året på ett spahotell. Dock visade det sig att just dem vi ville till var fullbokade, så då sa vi att vi skulle ta första lediga spahotell vi hittade i närheten. Men till slut så valde vi bort denna plan och beslutade oss för att åka till Varberg och fira tillsammans med Oliver och Jelena. Blev ett riktigt trevligt firande med en massa god mat och prat. Dem bor så himla fint dessutom. D säger att han också skulle vilja ha ett helt nybyggt hus, men han får allt lugna ner sig ett par år till tycker jag haha.

 

Förutom nyår så har vi hunnit med ett barnmorskebesök. Roligt nu när båda är lediga och kan gå dit tillsammans. Nu äntligen fick D höra bebisens hjärtslag!! SF-måttet låg på 29 cm och vi följer kurvan. Fick även ta med ett urinprov (detta skall man göra varenda gång i fortsättningen) för att kontrollera så att det inte är någon äggvita i urinen.

 

Jag har även hunnit träffa och umgås med Martina och Helena. Alltid lika roligt att träffas och tjöta. Helena och jag bestämde en dag då vi ska åka till Göteborg och kika på brudklänningar till henne. Åhh, helt underbart ska det ju bli.

 

 

 

 

 

 

Idag röjde vi undan julen därhemma. Känns inte alls lika mysigt längre, men det är nog bara att bunkra upp och tända en massa ljus.

 

Kisses and hugs ♥

 

 

 

 

Imorse var jag hos barnmorskan. Hon tog blodprov, blodtryck, mätte magen (SF-mått 26-27 cm) och lyssnade på bebisens hjärta (148 slag/min). Allt såg jättebra ut. Maria, barnmorskan, kände även på magen och tyckte att bebisen låg med huvudet nedåt. Det bådar gått, men först efter vecka 35 börjar man känna efter ordentligt.

 

 

.................................................................................................................................................................................

 

 

Idag är en speciell dag. Jag och D firar nämligen 9 år tillsammans. 9 år!!! Tänk vad fort tiden går. Jag har verkligen hittat min själsfrände. Någon som fortfarande uppvaktar mig och kommer ständigt med komplimanger, som om vi nyss träffats. Som verkligen gör allt för mig. Jag är glad att jag har världens finaste man. Tack för att du finns baby! ♥

 

Vi skulle ju till London och fira, men jag har inte fått tummen ur för att boka något. Sedan köpte vi ju ny bil och visste inte riktigt när det var dags att hämta den, så vi avvaktade. Kanske hinner vi åka innan jul eller i mellandagarna. Eller om vi helt enkelt skjuter upp det till januari. Well, vi får se. Helst av allt vill jag ju dit nu och strosa runt när allt är julpyntat och mysigt.

 

 

 

 

 

På tal om just bilen så ska vi eventuellt hämta hem den imorgon. Beror på om vinterdäcken hinner komma innan dess, så vi håller tummarna.

 

Jasmina svängde förbi jobbet idag med något gott för mig att smaska på. Ingen idé att hålla igen här känner jag, när man har fina vänner som göder en ha ha. Å andra sidan så behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag inte kan komma på fikan imorgon.

 

Puss ♥

 

 

 

 

Innan jag blev gravid så var en förlossning typ det värsta jag kunde tänka mig. Men allteftersom börjar jag vänja mig vid tanken, och helt plötsligt är det inte alls så skräckinjagande som jag tyckte innan. Kan tänka mig att det ligger en biologisk faktor bakom detta, jag menar bebisen måste ju ut förr eller senare.

 

Jag undviker att läsa om sådana som haft hemska förlossningar och upplevelser, utan läser endast om kvinnor som tyckt allt gått bra. Dessutom lyssnar jag även på släkt och vänner som tyckt detsamma. Detta gör ju att man inte dömer ut en förlossning redan på förhand som "det värsta man kommer vara med om".

 

Sist jag var hos barnmorskan frågade jag henne om vad man kan göra för att förbereda sig och hon sa att det bästa man kan göra är att komma så förberedd som man kan och framförallt vara mentalt förberedd. Detsamma sa en vän, att hon hade läst på så mycket som möjligt, var förberedd och visste vad hon skulle göra, när hon skulle krysta och hur hon skulle andas och så vidare. Att hon liksom aldrig greps av panik.

 

Jag har även läst och följt Blondinbellas blogg då hon förberedde sig inför sin förlossning och hon tog upp liknande tankar. Rekommenderar alla att gå in och läsa hur hon tänkte, för fasen vad peppad och taggad man blir. Hon gick bland annat igenom händelseförloppet, från första värk tills bebisen är ute, så många gånger som möjligt i huvudet, lärde sig att andas (som senare skulle hjälpa henne igenom värkarna) och hade en så jäkla grym inställning till det hela. När man sedan läste hennes förlossningsberättelse gick ju allt toppen. Jag håller med henne till hundra procent om att det var hennes inställning (till stor del) som gjorde detta möjligt.

 

Själv kommer jag att ta efter precis allt. När jag väl kommer dit ska det redan kännas som jag gjort detta hundra gånger innan. Jag ska lära mig att andas och ha ett knep för att ta mig igenom värkarna. Vara beredd på när jag ska krysta och när jag inte ska göra det. Med andra ord vara så jäkla förberedd, positiv och taggad att det aldrig finns utrymme för att gripas av panik (skulle jag väl göra det, så ska jag snabbt kunna ställa om). Tror att det är just då man grips av panik, då allting blir så mycket värre än vad det egentligen är. Jag menar det är ju bara att tänka på andra situationer man varit med om i livet. Oftast när det gått dåligt, har man antingen inte varit förberedd eller så har man varit så jäkla osäker. Jag ska helt enkelt komma till förlossningen med inställningen att jag ska kicka ass! Dessutom är jag ju verkligen en tävlingsmänniska, så jag tror att just detta kommer vara mitt vapen. Att man vill känna sig stolt att man faktiskt vann över smärtan och rädslan.

 

 

 

 

 

I veckan skickade jag in ett moderskapsintyg, som jag fått av barnmorskan, till Försäkringskassan. Så nästa steg är att man får hem papper för att fylla i vad man tjänar och så vidare. Har inte börjat sätta mig in i systemet ännu med föräldradagarna, verkar lite rörigt vid första anblick, men snart får man börja plugga på.

 

Det jag mest funderar över är hur allt kommer funka då jag bara kommer att ta ut dem första två veckorna och därefter bara dagar då jag känner för att vara ledig (och inte vill ta ut min semester). Alltså, om det blir struligt. Det är med andra ord nu bestämt att jag ska fortsätta jobba heltid precis som vanligt, med den enda skillnaden att jag kommer göra detta hemifrån istället. Givetvis kan jag fortfarande ta tillbaka mitt beslut fram tills februari, men jag har faktiskt bestämt mig för detta och tror det kommer gå galant. Självdisciplin och planering är ju mina starka sidor, framförallt när det handlar om mitt yrkesliv.

 

När frågan om mammaledighet bestämdes så tyckte jag att vi inte skulle skylta med detta, då det som med allt annat som har med mammor och barn att göra, engagerar väldigt många. Inte för att jag bryr mig det minsta egentligen, utan för att jag helt enkelt inte är intresserad av att höra vad andra tycker. Fast å andra sidan, när jag väl bestämmer mig för något, så brukar andra som tycker annorlunda mest göra mig än mer beslutsam ha ha.

 

D kommer självklart hjälpa till, det gör han ju redan (finns nästan inget bara jag gör hemma). Behövs han hemma så är han pappaledig. På det sättet är vi båda hemma med lillkillen och hur mysigt är inte detta! Bästa fördelen, med att kunna jobba hemifrån, som finns faktiskt. Förutom att man kan vara hemma med lillen hur länge man än vill.

 

 

 

 

 

I morse var jag hos barnmorskan. Nu äntligen kommer dessa möten att köra igång mer regelbundet. Idag tog vi blodprov, vikt, mätte blodtrycket, mätte magen och lyssnade på bebisens hjärtslag. Blodsocker, järnvärden och blodtryck såg jättebra ut. Skönt att veta. Måttet på magen (SF-måttet) var 23 cm och nu har jag min startpunkt på kurvan.

Att lyssna på bebisens hjärtslag var jätteroligt. Slog mellan 130 och 140 slag i minuten så vi nöjde oss med 136. Det var så roligt, för så fort vi satte instrumentet mot magen och började lyssna så kom en megaspark just där. Sedan fortsatte den lille att sparka så han tyckte väl vi störde.

 

Fick även en massa blanketter, bland annat en som skall skickas in till Försäkringskassan samt de man skall ha med sig till förlossningen. Dessutom pratade vi lite om att ha blodgruppen 0 negativ. Inget märkvärdigare än att man får en spruta efter förlossningen. Att det uppstår komplikationer var tydligen väldigt ovanligt.

 

Jag fick även anmäla mig och D till föräldraträffen den 14:e januari. Dem har ändrat rutinerna för dessa i Uddevalla och kör en heldag istället för flera kvällar, som det var förut. Tycker det passar oss mycket bättre och det ska bli spännande och roligt att få gå.

 

 

 

 

Hej alla fina. Visst är det underbart med fredag och helg framför en? Ikväll blir det fredagsmys med D hemma. Tacos, film och hela köret. Morgondagen tillbringar jag i Trollhättan och söndagen i Grästorp med mina tjejer (som jag saknat massor!!!!!). Helena träffade jag ju förra helgen, men Määrt har jag ju inte sett på ett tag. Dessutom var det himla länge sen vi träffades allihop. Sist gång fick vi ju ställa in eftersom Helena skadat sig på matchen. Men nu jäklar!

 

I natt, när jag vart uppe och kissat och precis lagt mig tillrätta igen, började lillkillen sparka som tusan. Först tänkte jag att han kanske inte gillade att jag låg på magen så jag la mig på ryggen. Men han fortsatte. Vet inte hur länge han höll på, innan jag till slut somnade, men det kändes som nästan halva natten. Hur roligt som helst. Verkar bo en vilde där inne, eller kanske en Zlatan, som D hoppas hi hi.

 

 

 

 

 

I måndags så hände det!! Jag kände den första sparken på morgonen. 2-3 ggr sparkade den lille, och sen var det lika lugnt som vanligt igen. Jag var inte säker på om det verkligen var just sparkar eller om jag bara inbillade mig, att magen kurrade konstigt, så jag tänkte inte så mycket mer på det.

 

Senare, på måndagskvällen, ligger jag och D i soffan. Då känner jag det igen!! Så jag sa att jag trodde att den lille sparkade och så fick D hålla sin hand mot magen. Då satte busen igång. Så när D sa att han faktiskt kände det, så visste jag ju att det var just sparkar och inte bara min mage. Åh, vad roligt. Under nästan hela tiden vi tittade på Sons of Anarchy, sparkade busen runt där inne. Helt fantastiskt att äntligen känna något!

 

Igår och även idag på morgonen kände jag det igen. Så det verkar som bebisen redan har sina rutiner. Igår kväll fick vi tyvärr inte uppleva mer än ett par gånger bara. Lillen var väl inte så pigg på det. Eller så kanske den sparkar för fullt, bara att jag inte känner den överallt ännu.

 

Just för att jag sedan start inte känt av något alls, kändes graviditeten oftast väldigt overklig fram tills för någon vecka sedan. Nu däremot, speciellt efter ultraljudet och dem första rörelserna, är det verkligen på riktigt och så himla spännande. Mest av allt längtar vi till mars . . .

 

 

 

 

 

Igår var vi på ultraljud igen och denna gången var den lille lite mer samarbetsvillig, i alla fall när det gällde mätningen. Vi blev framflyttade och beräknat förlossningsdatum är nu 2a mars. Så tydligen var bebisen hela 8 dagar äldre än vad vi trodde från början.

 

Precis som första gången var det lika mysigt att vara med om ett ultraljud. Helt fantastisk känsla. Bebisen var lika vild som sist, och sparkade så pass att barnmorskan frågade om jag kände något. Tyvärr känner jag ju inget ännu, men det kommer väl när som. Tyckte dessutom det var himla bra att vi gick igenom allting ännu en gång. Allt ser jättebra ut och vi fick till och med räkna fingrar och tår. Dagens teknik säger jag bara.

 

 

Äntligen en uppdatering om ultraljudet vi var på i torsdags. Det var sååå himla roligt, underbart, mäktigt, konstigt ... ja, jag kan rabbla adjektiv efter adjektiv! Allt såg bra ut, och det är ju det som är det viktigaste. Sedan så mäter dem tydligen lårbenet och huvudet för att beräkna ett förlossningsdatum och bebisen låg självklart längst in med huvudet. Så jag fick gå och kissa, ligga på sidan, röra på mig, men ingenting hjälpte. Den flyttade sig endast pyttelite, men desto roligare tyckte den om att ligga och sparka istället. Så vi fick helt enkelt ge upp och komma tillbaka nu på måndag. Det verkar som det är en envis en där inne ♥

 

Hur som helst så frågade vi om barnmorskan kunde se vad det var för kön. Jag var inställd på att vi inte skulle få reda på något, men det fick vi! Sedan (i och med att vi fick vara kvar ett tag) så bekräftades detta ett flertal gånger. Och . . . det är en liten kille ♥ Om vi blev förvånade ...egentligen inte! Både jag och D hade känt på oss att det var en kille. Vi hade till och med lättare att komma på killnamn än tjejnamn. Men trots detta så hade jag endast spanat på tjejkläder, så nu får jag tänka om hi hi.

 

Eftersom vi ska dit på måndag igen skämtade barnmorskan om att vi kunde kolla om det fortfarande var samma kön då, men det är det ju säkert. Jag sa till D att efter midsommar och Helena och Kims bröllop då jäklar kör vi igen. En av varje vill jag ha!

 

 

 

 

Vecka 18 och inte mycket nytt som hänt sedan sist, förutom att magen är lite större. I gravidappen står det att man kan känna barnets rörelser som kurrande i magen, men det tror jag inte jag känt av ännu. Dock kurrar min mage som tusan efter varje måltid. En kväll lät den jättemycket så D gick och gjorde smörgåsar till mig, trots att jag insisterade på att jag inte var hungrig. Han tror jag undviker att äta tydligen ha ha.

 

Annars så irriterar jag mig på att stiga upp 2-3 gånger varje natt för att kissa. Inte konstigt att man känner sig lite tröttare nuförtiden.

 

 

 

 

 

 

Vi kör en lista denna veckan.

 

Jag är född 1986 och D är född 1981 - så 27 och 32.

Med hjälp utav en Clearblue Digital sticka en torsdagkväll strax innan läggdags (meningen var att jag skulle testa på fredagmorgon innan jobbet, men D tjötade på mig så). Fast då hade mensen redan varit sen i 4 dagar, så jag kände på mig det.

Vecka fem.

Dels kände jag ju på mig det och dels var det faktiskt inte oplanerat. Men det gick ju mycket, mycket snabbare än vad jag trodde. Så både chockad och glad.

D stod utanför och väntade, så han hörde mig.

Ja.

Första försöket typ.

Jag tänkte ju självklart på det mera dem första tolv veckorna. Just för att allt gått så snabbt, så kändes det som man bara väntade på en dålig nyhet. Nu hoppas man bara på att allt ska se bra ut på UL. Så jaa, nojjig är man tyvärr.

Våra familjer fick en bild, på stickan, messad samma kväll. Dagen efter berättade jag för mina närmsta tjejkompisar, kändes konstigt att dölja det för dem.

 

Via en bild på Facebook och Instagram.

Mamma och pappa ringde direkt då dem fick mmset och skrek och firade och drack konjak ha ha. Med andra ord väldigt glada. De vänner som först fick reda på det var självklart glada och kanske lite chockade över att det gått så fort. Annars har resten också bara varit glada för ens skull.

Detta är fortfarande under diskussion. Jag tror att jag är alldeles för nyfiken av mig för att inte ta reda på det. D vill ju inte i dagsläget, men förhoppningsvis får jag min vilja igenom (jag menar det är ju ändå jag som ska bli fet och pressa ut ungen!).

Ha ha kan man känna sig redo att bli mamma? Både ja och nej.

 

Väldigt konstigt faktiskt. Att man har något levande INUTI sig liksom!!! Scary...

Oj! Har faktiskt inte vägt mig. Men skulle tippa på 2 kilo ...kanske.

Näää, inte något mer än vanligt när man blir sugen. Eventuellt filmjölk. Innan var det alltid naturell yoghurt och müsli/nötter till frukost som gällde för mig. D råkade köpa med sig filmjölk när vi var på semester i somras och sedan fortsatte vi att köpa det, för att det var så jäkla gott!!

Nej, inte direkt. Kissenödig stup i kvarten är väl gravidkrämpor för mig.

Ja, se tidigare inlägg.

 

Ja, ganska lätt. Båda vill vi ha något lite coolare.

 

Jag ska inte vara mammaledig, men jag ska ändå vara hemma. Dock kommer jag ju jobba hemifrån. Så, så länge som det känns rätt kommer jag att vara hemma.

 

Ja, det kommer väl att bli så.

Om 171 dagar!! Alltså, 10 mars 2014.

 

 

 

 

 

Då vart vi i vecka 15 och graviditetens andra tredjedel. Från och med denna veckan skall man börja känna sig fantastiskt bra och många upplever den andra trimestern som den allra bästa delen av graviditeten. Jag har ju mått toppen ända sen start, men det känns ändå skönt att höra.

 

För övrigt känner jag mig kissenödig väldigt ofta (läs hela tiden!!!). Hemma går det bra, men på jobbet tycker jag bara att det är irriterande. Tänk, att känna sig kissenödig trodde jag (innan jag blev med barn) att man endast kände i slutet då man har en stor mage, men icke!

 

Nu känns alla mina jeans väldigt tighta runt magen. Kan ju fortfarande knäppa dem, men det är väldigt obekvämt. Så nu går jag med oknäppta jeans mest hela tiden ha ha.

 

Vi har bokat ultraljud 10 oktober, men det känns som en evighet dit.

 

 

 

 

 

Det positiva med att inte veta om könet ännu är att man kan spåna på både pojk-och flicknamn. Pojknamn är det vi har lättast för och där har vi en hel del idéer. Flicknamn är klart svårast.

 

Jag och D är ju inte överens om alla namnen nedan, så dessa är mina favoriter. Dem vi båda gillar är Luca och Charlie på pojksidan och Ella på flicksidan. Så jag har en hel del övertalning kvar eller så har D det med mig.