Innan jag blev gravid så var en förlossning typ det värsta jag kunde tänka mig. Men allteftersom börjar jag vänja mig vid tanken, och helt plötsligt är det inte alls så skräckinjagande som jag tyckte innan. Kan tänka mig att det ligger en biologisk faktor bakom detta, jag menar bebisen måste ju ut förr eller senare.

 

Jag undviker att läsa om sådana som haft hemska förlossningar och upplevelser, utan läser endast om kvinnor som tyckt allt gått bra. Dessutom lyssnar jag även på släkt och vänner som tyckt detsamma. Detta gör ju att man inte dömer ut en förlossning redan på förhand som "det värsta man kommer vara med om".

 

Sist jag var hos barnmorskan frågade jag henne om vad man kan göra för att förbereda sig och hon sa att det bästa man kan göra är att komma så förberedd som man kan och framförallt vara mentalt förberedd. Detsamma sa en vän, att hon hade läst på så mycket som möjligt, var förberedd och visste vad hon skulle göra, när hon skulle krysta och hur hon skulle andas och så vidare. Att hon liksom aldrig greps av panik.

 

Jag har även läst och följt Blondinbellas blogg då hon förberedde sig inför sin förlossning och hon tog upp liknande tankar. Rekommenderar alla att gå in och läsa hur hon tänkte, för fasen vad peppad och taggad man blir. Hon gick bland annat igenom händelseförloppet, från första värk tills bebisen är ute, så många gånger som möjligt i huvudet, lärde sig att andas (som senare skulle hjälpa henne igenom värkarna) och hade en så jäkla grym inställning till det hela. När man sedan läste hennes förlossningsberättelse gick ju allt toppen. Jag håller med henne till hundra procent om att det var hennes inställning (till stor del) som gjorde detta möjligt.

 

Själv kommer jag att ta efter precis allt. När jag väl kommer dit ska det redan kännas som jag gjort detta hundra gånger innan. Jag ska lära mig att andas och ha ett knep för att ta mig igenom värkarna. Vara beredd på när jag ska krysta och när jag inte ska göra det. Med andra ord vara så jäkla förberedd, positiv och taggad att det aldrig finns utrymme för att gripas av panik (skulle jag väl göra det, så ska jag snabbt kunna ställa om). Tror att det är just då man grips av panik, då allting blir så mycket värre än vad det egentligen är. Jag menar det är ju bara att tänka på andra situationer man varit med om i livet. Oftast när det gått dåligt, har man antingen inte varit förberedd eller så har man varit så jäkla osäker. Jag ska helt enkelt komma till förlossningen med inställningen att jag ska kicka ass! Dessutom är jag ju verkligen en tävlingsmänniska, så jag tror att just detta kommer vara mitt vapen. Att man vill känna sig stolt att man faktiskt vann över smärtan och rädslan.