...är ju en fråga som många ställer till par som (inte nödvändigtvis) varit ihop en längre tid. Frågan i sig har jag väl inget problem med, utan sättet man frågar på. Att fråga "när har ni funderat på att skaffa barn" av ren nyfikenhet är helt ok. Sådant kan jag också fråga vänner och bekanta, för man undrar ju. Men att säga;

 

- Är det inte på tiden att ni skaffar barn?

- VARFÖR (superförvånat ansiktsuttryck) skaffar/har ni inte skaffat barn?

- Varför skaffar ni inte barn innan ni blir för gamla?

- Ni vet inte vad ni går miste om, ni BORDE VERKLIGEN skaffa barn snart!

 

Oftast så ställs inte dessa frågor av en välvillig nyfikenhet utan mer på ett sätt som gör att man får en uppfattning om att dem inte tycker att man är klok. Nu generaliserar jag verkligen och drar alla över en kant (men självklart fattar jag också att det finns undantag, och syftar inte på någon speciell person, utan sådant som jag varit med om eller hört/sett andra råka ut för, dessutom är det endast dem negativa tonerna i frågan jag tar upp här). Varför blir folk sådana när det kommer till barn? Jag har faktiskt aldrig fattat det.

 

De flesta av oss skaffar barn när det känns rätt och när barnet är önskat. För någon är det rätt att göra det när man är 18 år, 20 år, 28 år, 30 år, 40 år ....whatever! Det är ju helt individuellt och finns inga som helst rätt eller fel. Så att fråga om det inte är på TIDEN, är ju verkligen konstigt. Hur vet den människan när det är MIN tid? Detsamma gäller frågan om att man bör göra det innan man blir för gammal. Visst, mellan 18 år och 20 år är det fysiskt bäst att skaffa barn. Men det är bara en faktor och självklart ska man även tänka på när det är känslomässigt och ekonomiskt bäst också. Jag kan tänka mig att det var mycket vanligare och lättare att skaffa barn mellan 18-25 förr, för då var ju kvinnorna oftast hemma. Idag skaffar många barn senare. Enligt mig och hur jag har tänkt att mitt liv ska se ut har jag velat studera, skaffa jobb, jobba, njuta av allt vad livet har att erbjuda innan nästa steg. Självklart kan man göra ALLT detta, utomordentligt bra, även om man har barn. Allt handlar om när det känns rätt för just den personen, och finns som sagt inga rätt eller fel. Jag vill få barn innan jag är 30 och tycker att 28 är en perfekt ålder för mig. Så har det känts hittills. Sen kanske jag tycker annorlunda om en månad liksom.

Även detta med att man inte vet vad man går miste om. Det är ju klart att när ett barn föds så blir det, det viktigaste i ens liv, och man kan inte ens beskriva hur mycket kärlek man känner inför den lilla varelsen, det vore ju konstigt om man INTE gjorde det. Hela tanken är ju att det ska vara så! Men just när man väljer att vara med om detta fantastiska är ju upp till en själv. Och har man inte barn känner man en himla massa kärlek för allt annat som man är nöjd med i ens liv. Man vet även vad man går miste om, man går miste om att faktiskt vara tvungen att dels ta hand om någon och dels ta det ansvaret. Ordet miste kan man alltid vända till sin fördel. Man kan ju säga till dem som har barn att ni vet inte vad ni går miste om. Men något sådant skulle ju aldrig falla mig in i. Alla gör sina val som dem är nöjda med, varför då påpeka vad dem går miste om. Tror att dem vet svaret på detta ändå.

 

En annan sak som jag lagt märke till (bl.a. på Facebook och bloggar) är att en del föräldrar känner att dem måste lägga sig i och påpeka att man gör rätt eller fel som nybliven förälder. Varje förälder är den bästa föräldern till sitt egna barn (såvida man inte misshandlar dem). Läser ju Hannah Graafs blogg och hon och hennes man åkte till NY i fyra dagar och lämnade barnen med deras farmor. Då blev det ett krig inne på kommentarsfälten. Folk skrev att hon inte var en bra mamma för att hon lämnade sina barn. Alltså ärligt talat. Alla vi är ju olika. Vissa skulle aldrig kunna tänka sig att göra detta (vilket är ok), medans andra kan tänka sig att göra detta (vilket också är helt ok). Jag kan tänka mig att jag inte kommer vilja definiera mig själv (efter att ha fått barn) som endast en mamma. Jag vill fortfarande kunna ha min egna tid ibland (utan barn) och att jag och D hittar på saker som fru och man, och inte endast mamma och pappa. Vad är problemet? Jag kommer ändå vilja vara med min familj 99% av tiden som återstår. Visst om någon väljer att lämna bort sitt barn hela tiden, varenda eviga helg skulle jag väl också tycka att det inte stod helt rätt till, men jag skulle inte vara tvungen att påpeka detta. Den personen får göra vad den vill och jag skiter fullständigt i det.

 

Vilket bittert inlägg, och jag kan faktiskt lova att jag inte är bitter haha. Men det är skönt att skriva av sig när man blir irriterad. Sen hoppas jag inte folk blir rädda för att fråga när vi ska ha barn, klart ni får fråga. Detta var ju som sagt riktat till sådana som dömer och vill få en att känna någon slags skuld (?!). Istället för att glädjas, respektera och prisa det faktum att vi alla är olika, och att vissa tankar bör hållas för en själv, vad man än tycker!