Att säga hejdå
Igår sålde vi vår ögonsten, Hondan. Tror D tar det hårdare än jag, men vi var allt riktigt deppiga. Kändes så konstigt att komma hem och inte se den på parkeringen och ännu konstigare känns det att vi inte kommer köra den igen. Egentligen var Hondan inte så liten, så trots en bebis på väg, hade vi kunnat behålla den. Problemet var mer att den endast hade tre dörrar, och det hade inte funkat i längden.
Köparna var supertrevliga. Maken köpte Hondan till frugan, som ägt fyra innan. Hennes nuvarande Type R skulle gå till dottern. D visade karikatyren på honom (som han även haft som profilbild på Facebook) och dem intygade om att dem skulle ta väl hand om bilen.
Så nu är vi på jakt efter en ny bil. Efter många om och men bestämde vi oss slutligen för en kombi, trots att vi från början var ute efter en sedan. Vi har sagt att vi ska bila till Kroatien nästa sensommar och att få plats med barnvagn och all packning blir nog ändå lättare i en större bil (hatar att behöva tänka praktiskt när man ska på semester och tar alltid med mig för mycket). Sedan så kommer det en bebis nr två inom en snar framtid, förhoppningsvis, så det är lika bra.
Får dock bli en tuff bil igen. Alltså ingen Volvo här inte. D gillar inte Volvo heller så det är tur. Min chef frågade om det skulle bli en Volvo för oss, i och med att det nästan är lag på det i Sverige för par som ska bli småbarnsföräldrar ha ha. Jag ser det mer som en gubbig bil än familjebil, typ något en 50+ gubbe går och köper.
Annars så har jag inga större krav på vad det blir och låter D bestämma, jag tycker bara till om den är snygg eller ful, och bestämmer färgen. Så har vi lagt upp det hos oss.
Kommentarer från er söta läsare.
» Rosemarie
Haha precis när jag började läsa detta satt D och svor över att han behöver hitta en bil.
Vi har rast och då sitter man med varsin telefon ;)
Svar:
Loveliest things
Trackback