Alltså vilken vecka!! Tack och lov slutade allt gott, men det har varit en pärs. Det började med det efterlängtade besöket på MVC förra måndagen. Vi skulle ju äntligen få höra bebisens hjärta och mäta magen för första gången. Min ordinarie barnmorska var på semester så jag fick en annan denna gången. Barnmorskan började i alla fall med att mäta magen och höll på ett tag, det verkade som om hon aldrig fick till det. Men i själva verket mätte hon flera gånger om. Efter ett tag ber hon mig ligga kvar tills hon hämtat en kollega som kan mäta magen, eftersom hon får så lågt mått. Jag tänker att det är konstigt, men inte så mycket mer. Efter ett par minuter kommer hon tillbaka, ensam, och säger att kollegan sagt att det bästa är att ringa specialist mödravården på NÄL och rådfråga med en läkare istället. Vi fortsätter med att lyssna på hjärtat och det låter bra med 149 slag i minuten. Sedan sätter vi oss ner igen och jag blir mer och mer orolig. Barnmorskan säger liksom inget och jag väntar bara på att höra det värsta. Sedan säger hon att sf måttet är alldeles för lågt. Runt denna vecka ska måttet ligga runt 23-24 cm, medans mitt ligger på 18 cm (?!). Hon pekar på kurvan och jag ligger så långt ner att mitt mått liksom inte ens är med. Jag frågar vad det kan bero på och vad som händer här näst, men får höra att det är svårt att säga och att jag ska tänka positivt. Får svara på frågor om jag känner ifall bebisen rör på sig och om jag märkt ifall jag läcker fostervatten. Hon vill att jag jämför om denna bebis sparkar mycket mindre än Ivano gjorde i denna vecka, men vem minns något sånt? Jag sitter där och fattar knappt vad som händer. Känns bara som om jag väntar på att hon ska säga att bebisen kommer att dö. Efter ett tag får vi tid för ultraljud (3 dagar senare!!!) och barnmorskan säger hela tiden att jag ska tänka positivt och inte vara orolig. Det är ju lätt att säga.

 

Dagarna fram till ultraljudet är jättejobbiga, så klart. Känns som man går och väntar in en hemsk dom. Jag googlar och googlar (trots att D sagt att jag inte får), men hittar inget vettigt. Hittar inget som säger att det här eller det här kan det vara, och så här eller så här får man handskas med det.

 

På torsdag är det äntligen dags. När läkaren (ingen barnmorska gör UL denna gången) sätter igång vågar jag knappt andas. Hon säger att vid första anblicken tycker hon att allt ser bra ut. Sedan sätter hon igång och mäter och till slut får vi reda på att allt ser jättebra ut!!! Bebisen är till och med lite större än genomsnittet i denna veckan. Läkaren säger att hon inte vet varför min mage är så liten denna graviditet, kanske ligger livmodern längre bak, men att jag får se det som tur. Kanske vänder det och den börjar växa, eller så har jag bara tur och har en liten mage igenom hela graviditeten. Well okey then! Det kan jag absolut leva med ha ha. Det sjukaste av allt är att jag känt mig större denna gången och klagat på att jag kommer bli sååå stor och så är det raka motsatsen. Så här kommer vecka 25 och min minimage.